L�sarnas kommentarer
- 1. Anders 16 mars 2005
...
- 2. Johan 16 mars 2005
+...
- 3. Anna Nordell 16 mars 2005
:-) Låter som man kanske vågar sig på fler besök utan att vara rädd för att du står innanför dörren med en yxa i högsta hugg! Lovar att vara en snäll flicka, kanske t.o.m. bjuder dig på min födelsedagsfest som kompensation. Där kommer det finnas många söta tjejer. ;-)
- 4. Jonas 17 mars 2005
Sant, så sant.... men det är inte lätt att se positivt på det hela... jobbigt att man faktiskt blir avundsjuk.. man borde ha mer medkänsla och kunna glädjas av de andras lycka... men man är ju bara människa. .....och vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö....
- 5. Helmut von Überstjierna 19 juni 2005
Ojojoj.. Tynga slytsatser och deprimerande tankar. Dock med en liten knorr på slütet. Se OPP!
Ack, är de vuxna nu? Redan? Så pass.
S� har tiden kommit; �ggen har blivit ungar, ungar har blivit praktiga sparvar. Sparvar redo att utan d�dsfruktan kasta sig ur boet p� S:t Persgatan 32.
B�de Anders och Johan hanterar flickv�nsmaterial. I nul�get har det kanske inte kommit riktigt s� l�ngt, men det skulle kunna. Som motvikt - f�r att v�rlden inte ska bli f�r glad - tar jag och Jonas p� oss depprollen, ser m�rkt p� livet och ljust p� d�den. Passande har Kents skiva kommit nu, vilken behandlar precis detta �mne.
Det �r inte svartsjuka, utan ren avundsjuka jag k�nner. Det �r fel, det vet jag; den infinitesimala rationella delen av min hj�rna f�s�ker ber�tta det, men de o�ndliga, outforskade vidderna befolkade av irrationella och k�nslobaserade tankar krossar brutalt all rationalitet.
S� h�r har jag k�nt i ett par dagar, tv� av mina n�rmsta kompisar �r p� v�g att f�rsvinna. �r det s� h�r man k�nner som f�r�lder? V�rt kollektiv k�nns verkligen som en familj, och familjerparalleller dras f�r j�mnan.
* * *
Idag n�r jag gick till skolan f�r att studera (det kommer, ska bara f�rst)- efter att ha passerat Str�ms gamla aktiebolag - satte jag i yrande sn� ner min h�gra fot i sn�modden p� den hundra �r gamla Bergsbron, och, fick en uppenbarelse. Jag m�ste ha retat gudarna, kanske gjort n�t fel; nu r�ttade de mig hur som helst.
Det �r inte min sj�lvbild jag ser n�r jag ser p� David som han har varit de g�ngna dagarna. Min David �r positiv och glad och fram�t och s� vidare. Det h�r har varit n�got helt annat.
Vad jag nu ser i mina fr�nders kanske begynnande f�rh�llanden, det �r inte en flykt fr�n borgen tre trappor upp p� berget, utan snarare en vallf�rd av nya bekantskaper till Umg�ngets Salonger. Tv� nya f�rh�llande kommer f�rhoppningsvis resultera i tv� nya v�nner ocks�.
Sj�lvklart kan det sl� fel, men med lite tur har Amor, Freja och allt vad de heter valt r�tt �t Lille Anders och Lille Johan. Nu Stor Anders respektive Stor Johan.
Herr Ambassad�r David Andersson
Publicerad 16 mars 2005
Copyright © 2005 Anders Fjeldstad et al.