Läsarnas kommentarer

1. Tore G 15 december 2004
Om du arbetar med människor med dessa problem förstår du att de inte gör det på pin tji. De känner sig allvarligt utsatta och vill ha hjälp. Det är möjligt att personen just nu var inne i en psykos och skulle behövt extra tillsyn, eller glömt/struntat och ta sin medicin. Att ändra åsikt om att behöva hjälpa dessa människor är som att sparka på den som ligger. Du blev inte ägd. Du visade din mänskliga sida och sträckte ut handen till någon som som behövde den. Men din hjälp räcker inte. Medicin för att ta bort psykosen, terapi och människors hjälp kan få en sådan människa att fungera ganska bra större delen av året. Kanske aldrig 100%. Hur många psykosbenägna kommer inte att flippa ur vid denna tiden av året? Det är schyst att sitta å titta på Kalle Anka hemma med familjen. Mysigt hemma med klanen. De utan får klara sig bäst de kan. Kanske genom att ropa på hjälp. Men kommer någon att svara den dagen?
2. David 23 december 2004
Damir, det är du som är den sjuka människan dina medmänniskor bör hysa sympati och empati för.
3. Damir 24 december 2004
Vilken tur att jag valde att inte skriva om hur jag tycker att svältande barn i Afrika får på tok för mycket utrymme i TV.

Blev jag utsatt för en genialisk prank av en psykopat?

Jag är ny här. Jag tänkte inleda med att dela med mig en anekdot lika färsk som en facklig skandal. Jag kan inte sluta tänka på vad som hände här om kvällen.

Jag slutade klockan nio på kvällen i tisdags, och tog bussen hem till Finspång fem minuter senare. Jag gick av vid Bävervägen precis som vanligt och fortsatte med min sedvanliga sjuminuters promenad från hållplatsen och hem. Jag är i Dunderbacken och så gott som hemma när jag passerar ett av hyreshusen, där en man står i ett öppet fönster på tredje våningen. Jag såg inte honom men det som verkade vara en vädjan om hjälp avslöjade hans närvaro.

- Uräkta?! Har du en mobil på dig?!

Han talade till mig. MIG. Det här var förresten inget rop, utan den högsta viskningen jag hittils hade hört i mitt liv. Utan att fråga mig själv varför han behövde just min mobil för att kommunicera med omvärlden, svarade jag ja och bjöd in till föjdfrågan. En sådan fick jag inte. Istället fick jag höra en direkt uppmaning från den hysteriske och fullständigt panikslagne mannen:

- Ring 112, snälla! Det är akut. Säg åt dem att polisen ska komma omedelbart! Det är brådskande!

- Men vad är det som har h…

Mannen avbröt min journalistiska fråga.

- Det är några som är på väg in i min lägenhet. De var här precis nyss men jag vet att de är på väg hit igen snart!!

Jag knappar in 112 och kommer fram till en tant vars röst påminde mig så mycket om någon annans att det för ett ögonblick skrämde mig mer än mannen några meter ovanför mig. Jag kom på att det var Elisabet Frerot från Kalla Fakta som den bekanta rösten tillhörde. Jag säger till henne precis det mannen har sagt till mig och hon kopplar mig till polisen. Under tiden jag väntar får jag ta emot ytterligare instruktioner från mannen:

- Säg till dem att det är brådskande. De är på väg in snart!

Efter några minuter kommer jag fram och polismannen, vetandes om att jag är vidarekopplad från 112, undrade vad som pågick. Mannen stod hela tiden kvar i fönstret, och fortsatte att viskandes skrika instruktioner till mig medan jag talade med polismannen:

JAG: Hej! Jag står utanför Dunderbacksvägen 25A, och det är en man i fönstret på tredje våningen som säger att det är personer på väg in i hans lägenhet, att de har varit här precis nyss och är på väg in ig…
POLISMANNEN: Jahaaa, DEN mannen! Nä, hörre du, vi var precis där - för bara ett par minuter sen. Och vi har kunnat konstatera…
MANNEN: Säg åt dem att komma NU!! Det är brådskande!
POLISMANNEN: …konstatera att det här inte verkar vara något ärende för polisen utan…
MANNEN: De var här precis nyss, jag vet att de kommer!
POLISMANNEN: …utan här tror vi nog att det rör sig mest om "hjärnspöken", om du förstår vad jag menar.
JAG: Ok…
POLISMANNEN: Som sagt, det här är inte för oss att hantera, utan vi tror att den här personen har andra sorts problem…

Jag tittar hela tiden ner i marken medan jag lyssnar noga på polismannen i luren, och när han avslutar sin redogörelse för den här konstiga personen avrundar jag lugnt samtalet på det enda rimliga sättet.

JAG: Ok… ok. Ok, men…då säger jag till honom att ni kommer då.
POLISMANNEN: Ehm…ja, precis.
JAG: Ok, tack!

Samtidigt som jag lägger på luren, och börjar lyfta min blick från marken och upp mot tredje våningen höjer jag rösten för att på ett trygghetsingivande sätt lura honom att polis är på väg.

- DOM KOMM…

Jag hann inte avsluta min tvåordade mening. Jag blev så shockad att jag inte kunde andas längre och inte längre verkade ha några planer på att blinka mer den här veckan.

Innan jag han avsluta meningen, när jag höjde blicken och tittade mot fönstret, tittade jag på ett TOMT fönster. Mannen var inte kvar!

Min temporära paralys släppte efter ett par minuter och jag rörde mig sakta hemåt med steg som knappast var komiska, utan snarast skrämmande. Jag kände inga kroppsdelar. Jag bara gick efter bästa förmåga. Samtidigt som jag började andas igen började jag undra hur länge han egentligen varit borta, och när han egentligen sprang in. Precis när jag var på vägg att avsluta samtalet?

Den jäveln. Jag hade aldrig känt mig så ägd i mitt liv. Han må vara psykist sjuk, men nog var det här en prank, en psykopats sjuka lek i brist på bra TV, där offret råkade vara en utmattad teknolog på väg hem från en sen fyratimarslaboration i bildbehandling och bildanalys.

Jag var upprörd.

Idag undrar jag mest. Jag undrar hur jag skulle kunna hämnas. Samtidigt inser jag att livet har lärt mig något viktigt. Psykiskt sjuka människor är mer än bara så. Efter att hela tiden mer eller mindre ha tyckt synd om dem och haft sympati för dem, undrar jag om det inte är dags att ändra inställning. Jag kanske borde förakta dem, frukta dem, och hålla mig på avstånd. Ty de är inte bara sjuka, de är onda.

Extra: Jag gick in i ett mörkrum och framkallade klagomål.

Relevant musik: Unkle feat. Ian Brown - Reign (Way Out West Mix), Slowdive - Souvlaki Space Station.

Relevant film: Återkomsten.

Damir Filipovic
Publicerad 5 december 2004