Läsarnas kommentarer

  • 1. Anders 16 mars 2005

    ...

  • 2. Johan 16 mars 2005

    +...

  • 3. Anna Nordell 16 mars 2005

    :-) Låter som man kanske vågar sig på fler besök utan att vara rädd för att du står innanför dörren med en yxa i högsta hugg! Lovar att vara en snäll flicka, kanske t.o.m. bjuder dig på min födelsedagsfest som kompensation. Där kommer det finnas många söta tjejer. ;-)

  • 4. Jonas 17 mars 2005

    Sant, så sant.... men det är inte lätt att se positivt på det hela... jobbigt att man faktiskt blir avundsjuk.. man borde ha mer medkänsla och kunna glädjas av de andras lycka... men man är ju bara människa. .....och vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö....

  • 5. Helmut von Überstjierna 19 juni 2005

    Ojojoj.. Tynga slytsatser och deprimerande tankar. Dock med en liten knorr på slütet. Se OPP!

Ack, är de vuxna nu? Redan? Så pass.

Så har tiden kommit; äggen har blivit ungar, ungar har blivit praktiga sparvar. Sparvar redo att utan dödsfruktan kasta sig ur boet på S:t Persgatan 32.

Både Anders och Johan hanterar flickvänsmaterial. I nuläget har det kanske inte kommit riktigt så långt, men det skulle kunna. Som motvikt - för att världen inte ska bli för glad - tar jag och Jonas på oss depprollen, ser mörkt på livet och ljust på döden. Passande har Kents skiva kommit nu, vilken behandlar precis detta ämne.

Det är inte svartsjuka, utan ren avundsjuka jag känner. Det är fel, det vet jag; den infinitesimala rationella delen av min hjärna fösöker berätta det, men de oändliga, outforskade vidderna befolkade av irrationella och känslobaserade tankar krossar brutalt all rationalitet.

Så här har jag känt i ett par dagar, två av mina närmsta kompisar är på väg att försvinna. Är det så här man känner som förälder? Vårt kollektiv känns verkligen som en familj, och familjerparalleller dras för jämnan.

* * *

Idag när jag gick till skolan för att studera (det kommer, ska bara först)- efter att ha passerat Ströms gamla aktiebolag - satte jag i yrande snö ner min högra fot i snömodden på den hundra år gamla Bergsbron, och, fick en uppenbarelse. Jag måste ha retat gudarna, kanske gjort nåt fel; nu rättade de mig hur som helst.

Det är inte min självbild jag ser när jag ser på David som han har varit de gångna dagarna. Min David är positiv och glad och framåt och så vidare. Det här har varit något helt annat.

Vad jag nu ser i mina fränders kanske begynnande förhållanden, det är inte en flykt från borgen tre trappor upp på berget, utan snarare en vallfärd av nya bekantskaper till Umgängets Salonger. Två nya förhållande kommer förhoppningsvis resultera i två nya vänner också.

Självklart kan det slå fel, men med lite tur har Amor, Freja och allt vad de heter valt rätt åt Lille Anders och Lille Johan. Nu Stor Anders respektive Stor Johan.

Herr Ambassadör David Andersson

Herr Ambassadör David Andersson
Publicerad 16 mars 2005

Copyright © 2005 Anders Fjeldstad et al.