Så kan det vara i Budapest

Jaha, nehe, om tom Anna har skrivit så ska väl inte jag vara sämre?

Sitter här i min och konstfackylvas lägenhet i Budapest (Ungern). Tittar ut över en hundrastarpark i begynnande höstlövsfärger. Mittemot har vi ett cementhyreskomplex med balkonger inklädda i tilltalande guloranget glas. Ylva lyssnar, som så ofta annars på sin reaggie medans hon tecknar illustrationer till en barnbok. Jag har haft ett pass med databaser nu och laddar för ett annat med statistik. Imorgon har jag en dugga i databaserna och i statistiken har vi en hel del inlämningsuppgifter så lite får jag göra skäl för mig.
Men ack vad jag gillar det här systemet med att välja sina egna kurser, fram till i fredags har vi fått prova oss fram vilka ämnen och lärare som passar oss. Förutom databaser och statistik, som är de ämnena jag också skulle ha läst i Norrköping nu under hösten, så har jag valt att läsa marknadsföring, teckning, ungersk filmkunskap (en film i veckan på en biograf) och museum i Budapest (ett museum i veckan med ett 70-årigt original till guide). Som erasmusstudent får vi välja helt fritt från alla fakultet på det tekniska universitetet. Två av mina kurser läser jag exempelvis med arkitekterna, det är en mysig känsla att flanera runt bland dem med min egen teckningsmapp. Universitetet ligger vid kanten av Donau och en del av byggnaderna är runt 300 år gamla och har de typiskt ungerska porslinsmosaiktaken.

Nog för att staden är väldigt vacker, det talas om centraleuropas Paris, och nog för att det är lätt att som västerlänning komma in i vardagslivet här med alla dess bekvämligheter så hade jag nog ändå föredragit ett slitet byråkratiskt samhälle mer präglat av kommuniståren. Tiden börjar redan rinna iväg och jag känner inte att jag har lärt mig så mycket om det jag trodde var östeuropa som jag önskat. Det är svårt att komma i kontakt med de gamla ungerska gummorna och farbröderna, de kan ju ingen engelska och min ungerska är inget att tala om. Tyvärr kan en del av folket här vara lite otrevliga, förmodligen beror det på språkbarriären. Det kan också vara här i Budapest, där det kryllar av turister som man inte är lika nyfiken och tillmötesgående mot oss, jag skulle gärna åka ut på landsbygden och se hur det är där. Helst vill jag följa med någon ungrare och hälsa på dess mormor eller farfar.

Mitt i det mångkulturella sofistikerade storstadsliv jag nu lever, där man för små slantar plockar godbitar från Budapests rika kulturutbud så kan man ändå upptäcka små detaljer att placera in i det östeuropeiska facket.
Detalj nummer ett är att man säger Viszlat, hejdå/vi syns igen, när man går ut från en hiss. Då är Budapestborna som sagt inte ett överdrivet vänligt folk och under själva hissturen så låtsas man naturligtvis inte om de andra passagerarna, precis som hemma. Turligt nog så verkar det inte krävas ett svar från den som åker vidare till nästa våning.
Detalj nummer två är lite del av det östeuropa jag önskade mig, där kvinnorna, klädda i rosa och leopardmönstrade kläder har blonderat hår. Dem finns inte i mängder men jag ser dem ibland och häromdagen blev jag nöjd när jag observerade en sjuksyster här i mitt sjukhusområde klädd i en löst sittande vit rock med vita nätstrumpbyxor och vita högklackade skor. Jag minns inte om hon hade svinrygg och rött läppstift, men det kan ha varit så.
Detalj nummer tre är de härligt kaxiga toalettskyltarna i de gamla byggnaderna på min skola. Kanske är husen renoverade på 60-talet, både killen och tjejen utstrålar attityd och självförtroende, tjejen har tom kortklippt frän killfrisyr.
Detalj nummer fyra är kanske inte så östeuropeisk men den påminde mig om hur pass annorlunda vissa lever sina liv jämfört med det svensksvenska. Det var häromdagen när jag var ute ensam med två ungrare (jodå) som vi blev stoppade av ett välartat par på gatan. De frågade om vi kunde visa dem hur man slog in 17 på porttelefonen. Szabi slog numret åt dem men ingen svarade, istället visade han hur de själva kunde slå in siffrorna nästa gång. Då berättade Eszter, som är systern till Marti vi hyr lägenheten av, att paret som behövde hjälp var judar. Att det i bibeln står att man inte får utföra något arbete på lördagar med början när solen gått ner på fredagskvällen, vilket här var fallet. Tända en eld räknas som arbete och således all typ av elektricitet. De får heller inte fråga om hjälp och det var därför de inte frågade rätt ut om vi kunde slå koden åt dem utan bara visa, Szabi gick ju rätt i fällan dock. Hur som helst så sa det judiska paret inte emot Eszters förklaring utan bara att vi visste för mycket, sen bad de oss faktiskt att slå in hela portkoden så att de kunde få gå hem och sova.

Tänk att leva med ena foten i ett modernt industrisamhälle och samtidigt släpa efter med den andra, tyngd av uråldriga traditioner (det är roligt att slänga sig med sådana här termer). Klart att det är många som lever efter sin religion, men det är lätt att glömma bort dem som utåt sett ser ut precis som du eller jag. Intressant och tänkvärt att sända en tanke till dem ibland. Hmm, inser nu att jag bara riktar min berättelse till andra svensksvenskar. Kan vara för att jag går och känner mig så svensk härnere nu. Man tenderar ju att urskilja olikheter framför likheter med andra nationaliteter. Ursäkta.

Mmm, det var nog det. Får allt sätta igång med statistiken nu.

En kram…

Trevligt förresten att stavning/grammatikkontrollen varnar ”Beakta ordformen ack. I vanlig text kan den kännas ålderdomlig eller främmande.".

Emma Johansson
Publicerad 3 oktober 2004