Skogen, min nya nemesis och älskarinna

Läsarnas kommentarer

  • 1. Dejan 23 juli 2006

    Super Nanny version flickvänspatrullen väntar dig när du kommer hem till Nkpg, Jonas. Vi ska styra upp dem åt dig! Synd att du inte fick medaljplats, det hade gynnat dig i flickvänsjakten. Vi löser det på annat sätt. Vi är civilingenjörer, vi kan det här.

  • 2. Anders 24 juli 2006

    Underbar artikel, Jonas! Håhå. Dock: med ditt nya Majestätiska Rum i salongerna så kommer kvinnorna att flockas. Jag har sett det hända. Det är inte förrän man själv kliver in som de försvinner.

  • 3. Dejan 25 juli 2006

    Anders, som när din fantastiska kvinna däckar i din säng?

  • 4. AzP 25 juli 2006

    "När jag såg dig tänkte jag 'Han är riktigt söt'.. Sedan öppnade du munnen"

  • 5. AzP 25 juli 2006

    Bitterhet är en vacker dygd. Självömkan... hmm. Inte likaså. Men grattis till förstaplatsen och flera fjärdeplatser! Fan det var ju bra ju.

  • 6. Kloonas 26 juli 2006

    Tack för uppmuntrande kommentarer. Men som sagt kan det bli lite för mycket självömkan ibland. Snart är man borta från den här ensamma stan iallfall. Vi ses på lördag.

Skogen, min nya nemesis och älskarinna

Jag har under senaste veckan upplevt något av ett fenomen från min barndom. Det kallas O-ringen och är en 5 dagars tävlingen i den lite undanskymda familjesporten orientering.

Kort sagt går det hela ut på att 15 000 människor i åldrarna 9-90 uppdelas i ett hundratal klasser och skall under varje dag i fem dagar utmana skogen och förhoppningsvis hitta tillbaka. Ett flygfält i södra hälsingland stod som samlingsplats för tusental tält och husvagnar. Och gav en känsla liknande Hultsfred men med fler träningsoverallsklädda barnfamiljer och färre goter.

Då jag levt sommaren isolerad, antingen framför datorn i min stekheta lilla etta eller i en solstol på den stora gräsplanen utanför vår stuga, har jag svårt att känna mig komfortabel med andra människor runt omkring mig... Sommaren har effektivt dragit ner den lilla attraktionskraft jag haft till noll genom dålig hygien, misslyckad klippning och rädsla för klädaffärer. Det är därför frustrerande att se lättklädda vältränade orientererskor gassa i solen överallt när man vet att man aldrig kommer nära någon, någonsin.

Tur nog slapp man campingen och tog tillflyckt i stugan under den lilla lediga tid som fanns. Jag och mina två bröder ställde upp i klassen H21M (Herrar 21 motion) med 88 andra deltagare. En klass för oss som inte orienterat på 5+ år men ändå upprätthållit oförskämt god kondition. Vi hade alla tre spenderat veckan främst på solstolar vid stugan och 5 dagars (med en vilodag) löpande över steniga hyggen kändes lite avlägset. Men sammanfattningsvis förflöt veckan såhär:

Dag 1 7,7 km

Som ett plötsligt uppvaktande befinner man sig i skogen, yrvaken försvinner stenar och övrigt skogsmateriell under fötterna... och man kan surt konstatera att kontrollen ligger 10 minuter åt fel håll, rejäla skavsår börjar utvecklas på stortåna och minst 6 km av banan återstår. Haltar in på en 19:e plats.

Dag 2 6,4 km

Helt plötsligt har nyckelelementet med orienteringen försvunnit, dvs letande i skogen,  banan består av stigar och slutar i en sorts sandöken som suger upp den sista energin och livsgnistan man har. Tur nog börjar grisar flyga och jag passar samtidigt på att vinna etappen. Ingen direkt naturlig förklaring för allt detta men pris i form av en linneduk från hudiksvalls kommun. Lyckad utveckling av skavsår med framstående prestationer på hälen.

Dag 3 3,5 km

Med fötterna inlindade i några lager tejp klarar man att ta sig runt, men naturlagarna verkar råda idag och man får dela en fjärde plats. Skönt att slippa vara i centrum.

Dag 4 0,0 km
Vila, Verklig vila. Med viss glädje då min lilla bärbara dator dykt upp på posten, Nu har mitt antisociala nörderi inte längre fysiska gränser.

Dag 5 7,3 km
Äntligen får man känna det som verkligen är orientering. Dvs chansartad löpning genom myrmark, hyggen och andra miljöer som ständigt försöker riva sönder någonting. Kvalar in på en total 4:e plats och börjar känna en sorts förhoppning, kan en total medaljplats vara inom räckhåll? Men samtidigt vet jag att jag inte är en människa som lyckas.

Dag 6 6,5 km
En långvarig miss och en tappad kontaktlins borde vara det som sänker mina förhoppningar. Men jag slår in välriktad diskvalifisering på mig själv genom valet att helt enkelt springa förbi en kontroll. Med grusade förhoppningar och skammen hängande runt halsen känns allting som normalt igen. Jag menar; hur realistiskt är det att en antisocial tönt får medalj. Hoppas den gick till en mer passande kandidat.

 

När man nu är tillbaka i sin lägenhet finns det en känsla kvar, och det  är inte smärtan från mina sargade hälar. Det är en längtan, en längtan tillbaka till tystnaden i skogen och glädjen när man ser den orange/vita kontrollpunkten... eller så behöver jag verkligen en flickvän.

Jonas Nilsson

Jonas Nilsson
Publicerad 23 juli 2006

Copyright © 2005 Anders Fjeldstad et al.